Reproduktionens orättvisor – eller olika falla reproduktionens lotter…

Under en arbetsdag som gynekolog möter jag kvinnor i olika åldrar, i olika skeden i livet och med olika livssituationer. Det slår mig dagligen hur orättvist livet kan vara när det kommer till reproduktion och fertilitet. Morgonen börjar med ett par som försökt få barn i tre år, men där negativa graviditetstest och den ständigt så retfullt återkommande menstruationen börjar tära på kraft och relation. Vi går igenom utredning och möjligheter till fertilitetshjälp. Nästa par som kommer in på mitt rum har en liknande historia, men bor i en annan del av landet, och plötsligt blir det inte alls lika lätt att hjälpa dem. Reglerna för vilka par som har rätt till landstingsfinansierad provrörsbefruktning skiljer sig lite åt från region till region, och det här paret kan inte få hjälp på rimligt pendlingsavstånd, utan behöver resa en ordentlig sträcka. Är det inte reproduktionen, så är det geografin, suckar jag mulet på förmiddagsfikat.

Lite senare på förmiddagen möter jag en kvinna som är oplanerat gravid, och som vill veta hur långt gången graviditeten är, och vilka val hon har. Det blir ett långt samtal; om livssituation, relation och hur en kan känna sig ensam fast en är i ett förhållande. Vi talar om ekvationen fertilitet och ålder, och på hennes frågor ”om inte nu, så när?” och ”om inte med honom, så med vem, eller kanske helt själv?” har jag naturligtvis inga svar, men hoppas att det räcker att jag lyssnar när hon högt resonerar för sig själv.

På lunchen passar jag på att ringa patienterna på min telefonlista. Jag ser ett mycket bekant namn, så bekant att jag nästan kan hennes personnummer och telefonnummer utantill vid det här laget. Hon är en kvinna i min egen ålder, som upplevt fler än 15 missfall, men som fortfarande har hopp om barn. Tillsammans har hon och jag kommit till det läget att vi gör alla behandlingar och kontroller vi alltid gjort, hoppas och skrattar tillsammans, men under ytan ligger hos oss bägge det outtalade tvivlet; inte kommer det väl funka den här gången heller?

Eftermiddagen ägnas åt mödrahälsovård, och här möter jag gravida i olika stadier av graviditeten. Många har väntat så länge och önskat så hett efter detta lilla löfte som de bär på i livmodern, och de säger ibland att de skäms över att de måste komma till doktorn och beklaga sig över krämpor, illamående, smärtor och oro. Som om det skulle vara förbjudet att klaga, när en så hett önskat och bett om att få vara i just denna situation i livet! Jag gör det doktorn ska. Jag tröstar, jag lindrar, jag lugnar och peppar. Och jag försäkrar att en får klaga och muttra, det blir fina ungar ändå när det är klart!

Jag lever så mycket i världen av fertilitetsutredningar, fertilitetsbehandlingar, missfallsutredningar och graviditetskontroller, att jag ibland glömmer bort att vi inte alltid haft de möjligheter att hjälpa par till graviditet och barn som vi har idag. En del av de kvinnor som stiger in på mitt mottagningsrum är i 70-90-årsåldern, och hade helt andra villkor för reproduktion än vad kvinnor har idag.  Jag frågar alltid mina patienter om deras gynekologiska historia, sjukdomar, operationer, förlossningar.  ”Har du fött barn?” frågar jag en äldre dam. ”Nej”, svarar hon nästan viskande, ” det ville sig inte för min man och mig”. Våra blickar möts en stund i tystnad, och jag väntar för att se om hon vill säga något mer. Utan ord, bara med en blick, talar hon om för mig att det är en sorg, men att tiden är förbi för att diskutera det. Lika tyst tänker jag på reproduktionens orättvisa fördelning, och att det faktiskt inte alls var bättre förr.

Dr Rebecka Kaplan Sturk

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Lämna en kommentar