Carolines hemfödsel

Dagen innan hade jag ångest och grät. BF + 6 och jag kände att det var hopplöst och tänkte att jag kanske saknade förmågan eller något hormon för att komma igång med förlossningsarbetet på egen hand. Jag har två barn sedan tidigare och deras förlossningar kom igång ordentligt efter att hinnorna tagits på sjukhus i vecka 42. Jag hade positiva upplevelser men ville att den tredje skulle bli ännu bättre. Jag ville slippa förflyttning under värkarbete, personalbyten, fullbelagda avdelningar och hemskickade fäder. Då mina tidigare förlossningar fortlöpt väl och utan större behov av smärtlindring så hade jag stor tilltro till att min kropp skulle greja det lika bra hemma och det är dessutom en otrolig lyx att få ha samma två barnmorskor hos sig under hela tiden.
Min man Andreas och jag gick på spa och badade för att skingra tankarna och boosta mig med oxytocin. Det var endast under timmarna på spa som jag höll humöret uppe den dagen.
Vid 4-tiden nästa morgon vaknar jag av en värk. Något annorlunda karaktär än förvärkar då det kändes i hela livmodern. Men värkarna kommer 1-2 gånger i timmen så jag tänker uppgivet att det bara är förvärkar trots allt. Sover av och till och går upp vid 9. Då får jag en blodblandad flytning och förstår att nog visst sjutton är det idag det händer!
Jag är så glad över blodet. Andreas är lite skrämd men jag ler för första gången på länge och tycker att det är så spännande. Börjar sms:a med hembarnmorskorna Ann och Marietta.
Får rådet att först vila sedan ta en promenad.
Vid 14 undrar Ann barnmorska hur det går. Jag och Andreas äter lunch på italiensk resturang. Jag har tyvärr fortfarande värk bara var 20-30 minut men när den kommer är den stark och jag är ganska obekväm på restaurangen och ute bland folk. Ann rekommenderar förlossningsdrinken (se recept här i tidigare blogginlägg) för att få fart på det. Jag blandar den vid 16 men har då värkar var 15 minut så tvekar om jag ska ta den men Ann försäkrar att det inte skadar.
Jag dricker drinken 16:30 då även min väninna ansluter för att heja på. Värkarna kommer var 8:e – 30:e minut men blir inte intensivare och inte regelbundna så jag tänker uppgivet att ”nähäpp det blir nog inte bebis idag heller” och jag ångrar att jag bjudit över väninnan. Sitter i soffan och hänger läpp.
Vid 19 messar Ann att Marietta kan komma och sätta lite värkstimulerande akupunktur. Då får jag nytt hopp och ny energi och jag, Andreas och väninnan börjar laga middag. Men matlagningen går i stöpet. Jag har plötsligt värkar oftare än var 5:e minut och nu gör det verkligen ont och jag måste ha Andreas hos mig i varje värk för att härda ut. Att laga och äta mat är helt ogörligt.
Han vill ringa barnmorskorna och be dem komma genast. Jag försöker ta en värk på egen hand för att inte oroa honom. Men när värken drar och sliter i min livmoder så måste jag ha honom hos mig. Hans närhet och beröring ger fantastisk lindring. Jag gömmer mobilen. Andreas vill nämligen skicka meddelande om att värkarna kommer tätt men jag är fånig och skäms om barnmorskorna tror att det är jag som chattar och plötsligt blivit sjåpig. Det är lugnt Andreas, försäkrar jag. Jag är säkert inte mer öppen än ett par cm. Jag simulerar nog bara. Det här är antagligen önsketänkande. Har längtat efter förlossningen sedan vecka 37+0. Jag vet att längtan och stark önskan kan framkalla känslor i kroppen som inte behöver vara sanna.
Men vid 19:45 ligger jag i fosterställning och har lite lätt panik. Jag tvivlar om jag kommer att klara av det. Tänker ”Varför valde vi inte sjukhus så jag kunnat få lite skön lustgas?”Andreas kontaktar Ann från sin mobil eftersom min ligger nedgrävd under soffdynan.
Marietta anländer kl 20:25. Hon lättar på min panik och trycker på punkter på min fot. Sätter lite akupunkturnålar. Liggandes känns det som att värken ska slita sönder mig i stycken så jag får hjälp upp på fötter. Ståendes kan jag lättare hantera värken. Jag står och hänger på Andreas, Marietta och väninnan. De är tätt tätt intill mig och stöttar mig genom varje värk.
-Det är inte många värkar kvar, säger Marietta.
Jag undrar om hon ska undersöka mig men jag vågar inte fråga, för jag tänker att det skulle vara pinsamt om jag har långt kvar. Vid det här laget är jag lite rädd. Rädd för smärtan och rädd att bebis inte mår bra. Marietta lyssnar på hjärtljuden och säger att hon tror att bebis har bråttom ut. Både jag och väninnan är övertygade om att vi har många smärtsamma timmar framför oss.
-Var det en krystvärk? Frågar Marietta.
 -Det tror jag inte, svarar jag och funderar strax på hur hon kan veta. Hon står helt nära men hon är ju inte i min kropp där jag nu faktiskt känner att det svider och töjer i snippan. Det är bara att låta kroppen styra och följa med.
Jag ber Andreas hämta madrassen som vi avsett för ändamålet och nu går det undan. Klockan är 20:49. Värken är oerhört intensiv och trycket nedåt nästan övermäktigt. Vattnet går och jag sjunker ner på knä på madrassen. En ny krystvärk och jag trycker. ”Ploff”
-Huvudet är ute!, utbrister barnmorska Marietta.
Värkpaus. Pausen känns som en evighet och jag har inte ont alls. Mina tankar: Är huvudet ute redan? Ska bebisen skrika nu? Hur länge kan jag stå så här med ett huvud utanför härligheten? Så snart jag känner nästa värk komma trycker jag på igen. Kroppen glider ut och jag tar emot mitt barn kl 20:52.
Jag är i chock! Jag var inte alls med i tempot! Så jag sitter på golvet med den kladdiga flickan i min famn, andas snabbt och gråter innan jag tar in att jag faktiskt fött barn.
Det är så lugnt omkring oss. Jag vet att moderkakan ska krystas ut men det är ingen stress.
Barnmorska Ann hinner fram lagom till att moderkakan ligger på madrassen. Sedan sitter vi i soffan och fascineras av den lilla med moderkakan i en påse bredvid tills blodet pulserat färdigt och det är dags för fadern att klippa navelsträngen. Ingen bristning. ”Det syns inte att du fött barn.” Endast 200 ml blödning. Bortsett från att den sista timmen var väldigt intensiv och därmed tuff så tror jag inte att en förlossning kan bli enklare.
Barnmorskorna gjorde senare två uppföljande hembesök och under första veckan hade vi telefonkontakt dagligen vilket kändes fint och tryggt.
Skulle vi ändra oss och vilja ha ett fjärde barn i framtiden skulle vi sannolikt planera för hemfödsel igen men jag tror inte att jag kommer att larva mig och gömma mobilen i soffan fler gånger.
Tack Caroline för att du delade med dig av din fina hemfödsel!
Du kan även lyssna på oss i BabyzPodcast episode 8 när vi pratar hemförlossning med barnmorskorna Ann Petrén och Anna Långsved, du hittar vår podd på Acast eller där poddar finns.

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Lämna en kommentar