Att föda barn – magiskt som inget annat!

Förlossningen med mitt andra barn – TOVE

Den 4 oktober, BF+2, på kanelbullens dag hade jag i vanlig ordning molande värk i rygg och mage. Detta var inte konstigt alls med tanke på att liknande molsmärtor kommit och gått de senaste två veckorna. L och C (barnens farmor och farfar) var på besök sedan några dagar men skulle åka hem samma eftermiddag. L skulle dock komma igen redan om två dagar. Föroppningsvis skulle hon hinna tillbaka innan förlossningen så Ebba (vår 2,5åring) hade henne här när det var dags för oss att åka till BB.
Denna kanelbullens satte jag självklart igång med att baka just kanelbullar. Halva dagen spenderades i köket med att baka, jäsa deg, baka ut deg, rulla bullar, jäsa bullar, pensla bullar, grädda bullar. Ja, dagen gick som ni förstår i bullens tecken. Dessa fikades och sen åkte L och C mot Gotland ca klockan 15.00. Jag packade bullar och la mig sedan i soffan tillsammans med Ebba och kollade lite tv, läste böcker och vilade i den mån en lyckas vila med en 2,5 åring i samma rum.

Klockan 17.05 stod min man Peter och lagade mat medan jag och Ebba satt ihopkurade i soffan med en bok. Då kom första ordentliga värken. Magen knöt ihop sig och smärtan var så påtaglig att jag behövde andas mig igenom värken. 
Jag ropade till Peter och sa att jag haft en riktigt ond värk samtidigt som jag messade R, vår vän som var stand-by för barnpassning. Hon befann sig på pendeln i Mölndal och jag räknade snabbt ut att hon skulle kunna vara hos oss om ca 40 minuter om det skulle dra igång nu. 
Nästa värk kom och var redan ännu mer intensiv än den första 10 minuter tidigare. Jag fick smått panik över hur vansinnigt intensiv den var, när jag skulle föda Ebba trappades intensiteten i värkarna upp på ett helt annat sätt. Redan efter den andra värken insåg jag att vi nog inte skulle kunna stanna hemma i 40 minuter till. Jag ringde därför J, vår vän som bor på gatan bredvid oss och bad henne komma över med sin dotter för att leka med Ebba tills R kom. Medan vi pratade fick jag en tredje värk. Klockan var nu 17.30. När vi la på tog jag en fjärde värk i vardagsrummet medan Peter och Ebba började äta middag i köket. Jag ringde nu till förlossningen.

Under hela graviditeten hade jag mentalt förberett mig på att det skulle bli en snabb förlossning, men inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att jag skulle ringa förlossningen efter fyra värkar, FYRA!? 
När jag talade med barnmorskan berättade jag att det var andra barnet, att det tar 30 min till sjukhuset och att öppningsskedet gick fort vid första förlossningen. 
Vi var välkomna in så snart barnvakten var på plats hälsade den trevliga barnmorskan. 
Samtidigt som jag i telefon med förlossningen tog jag ett par värkar.
R blir nu varse om att det är dags att föda barn, att hon behöver komma hem till oss men att J kommer innan så hon behöver inte stressa ihjäl sig.

Jag gick ut och gjorde familjen sällskap i köket. Det bjöds på Felix Pyttipanna, ägg och rödbetor. Ebba åt med glädje. Peter såg hyfsat härjad ut där han skyndat på med middag, försökte se till att Ebba blev mätt, att jag kunde hantera mina värkar utan att bryta ihop och se till att Ebba inte blev orolig när jag betedde mig så underligt.
 Jag åt inte många bitar mat mellan mina vändor till badrummet dit jag flydde för att ta värkarna för att Ebba inte skulle bli ledsen. Så där stod jag med huvudet mot glasbetongen i badrummet och grät över hur oerhört intensiva värkarna redan var och hur maktlös jag kände mig i smärtan. Det var dags nu, nu fanns ingen återvändo, hur skulle Ebba hantera separationen och hur fasen skulle jag klara av att genomföra detta om denna smärta skulle öka från detta. Jag grät tårar av panik, av smärta och av en lättnad att det äntligen var dags. Alla känslor på samma gång.
Klockan 17.45 var J på plats och Ebba hade ätit upp sin middag. Peter sprang omkring och hämtade de sista grejerna som skulle med till BB och jag stod nu mest i badrummet och tog emot värkar. 
J tittar förvånat på mig när jag säger att det är dags för oss att åka till Varberg. Hon hjälper mig igenom ett par värkar och förstår att vi beöver åka samtidig som hon som förlossningsläkare ändå tänker att vi har några timmar på oss innan bebis är här. Jag tänker, där jag gråtande och halvt panikslagen står och jobbar mig igenom värkarna, att J nog är lite orolig över hur tusan jag ska lyckas slappna av i detta och ta mig igenom förlossningen. Jag kände i hela kroppen hur fullkoligt omöjligt det var att slappna av i värkarna och bli sådär tung i kroppen och gå in i mig själv och hitta mitt lugna ”happy place”. Det där som jag hade föreställt mig och tränat på. Det gick inte nu. Känslan var en helt annan denna gång än med Ebba. Nu var det var liksom 100% från start.
Jag sätter mig på knä i hallen och förklarar för Ebba att lillasyster vill komma ut till oss nu. Att vi som vi så många gånger pratat om behöver doktorns hjälp att få ut lillasyster ur min mage och att jag och pappa behöver åka. Ebba blir som väntat hysteriskt ledsen. Slänger sig runt halsen på mig och gråter. Jag gråter. Jag gråter för att det kommer värkar, för att de är intensiva och börjar komma väldigt tätt nu. Jag gråter för att den finaste människa på denna jord, min lilla tjej är förtvivlat ledsen över att jag och Peter ska åka iväg. Jag gråter för känslan av Total otillräcklighet. Efter vad som känns som en väldigt lång tid men som nog bara var ett par minuter pussar jag Ebba för hundrade gången och ber J ta Ebba så vi kan åka. Sagt och gjort vi kastar oss ut mot bilen, ja i den mån en höggravid, smärtpåverkad och fullgråtande kvinna kan kasta sig ut genom en dörr. Tar en värk utanför dörren och ber till högre makter om en smidig bilfärd.

I bilen fortsätter värkarna komma intensivt och nu med uppskattningsvis 2 minuters mellanrum. Mellan värkarna messar jag svärmor om att vi är påväg till BB. Hon meddelar min mamma och mamma ringer mig. Tror jag klickade bort samtalet. Lena hade uppfattat det som att nu händer det grejer, det är snart på gång. Hon uppfattade inte att vi åker i ilfart mot förlossningen och jag är i stor smärta. 
I bilen får jag också en film av J på barnen som skrattar och leker där hemma. Jag kan nu andas ut och på riktigt släppa fokus på Ebba, så skönt.

Till förlossningen tar det 25-30 minuter och jag tar således rätt många värkar i bilen. Helt fruktansvärt, det vet alla som har suttit i en bil med värkar. Fy fasen vilken smärta. Lite mer än halvägs börjar jag känna ett tryck neråt i värkarna. Vet ju att det skulle kunna innebära att bebisen börjar vilja ut på riktigt men vågar inte berätta detta för Peter som redan kör så snabbt han kan. Jag vill inte oroa honom när han inte kan göra något annat än det han redan gör. 
Men jag slutar bejaka mina värkar och håller emot lite mer än vad som är behagligt så att säga.
Jag pustar ut när vi sladdar in på parkeringen utanför BB klockan 18.25. Peter släpper av mig vid entrén och åker för att parkera bilen. Jag som tydligen inte längre fixar att stå upp i värkarna vaggar mig in för att placera mig på första möjliga sittyta. Peter kommer springande och han lotsar in mig mot hissen. Vet ni hur länge man kan få vänta på en hiss? och HUR frustrerande det är när det kommer en värk som paralyserar benen i samma sekund som hissens dörrar öppnas. På något konstigt vis lyckas Peter välta in mig i hissen och resten av värken tas där. Mellan hissen och förlossningen tas de fyra första avslappnade värkarna hängandes över Peter som hjälper mig igenom dessa. Å vad jag är glad över att han står här intill mig nu och låter mig hänga med min fulla tyngd över honom. Vad jag är glad för att han andas med mig, får mig att bli tung i kroppen och hitta in till mitt innersta lugn. Bara han kan skapa detta lugn. Jag är på sjukhuset. Jag kan slappna av. Herregud vad bebis trycker på. Men nu finns hjälp att få. Sista värken innan vi möter upp barnmorskan tas bredvid en mamma och pappa som stolt visar upp sin nyföding för familjen. Skrämmer säkert slag på detta sällskap med min värk, men nöden har sannerligen ingen lag i detta sammanhang!

Vi välkomnas med öppna armar och när jag berättar om trycket och när barnmorskan ser hur jag tar värkarna och hur ett muller liksom sipprar ur min mun utan att jag skapar ljudet visar hon oss raka vägen in på ett förlossningsrum. Klockan är nu 18.35.
Barnmorskan har en massa frågor, vikt, leg, förlossningönskemål, hon läser mitt förossningsbrev och jag tar värkar, kläs på landstingets skjorta och ber om lustgasen. Barnmorskan som nu vet att lustgasen var en rätt obehaglig upplevelse sist hjälper mig att bemästra lustgasen denna gång. Herregud vilken lättnad. Nu trubbas smärtan av,  jag känner mig berusad. Vänder mig mot Peter och skrattar när värken är över, förklarar att jag förstår vad folk menar med lustgasen. Nu finns nytt hopp!

Barnmorskan undersöker mig och konstaterar att jag gott och väl är 9cm öppen. Jag och Peter tittar på varandra, oerhört förvånade och skrattar, Ingen fattar någonting. Detta förklarar varför trycket har blivit så stort. Jag skrattar och frågar barnmorskan gång på gång om hon skojade. Hög på lustgas. Jag känner mig glad över lustgasen, känner mig stark och hoppfull och förstår att det inte blir någon annan smärtlindring denna gång och det känns bra.
Känslan i alla värkar är att att jag vill krysta, ta i. Jag hamnar i krystning i varje värk och behöver barnmorskans ord säkert fem gånger på att det är okej att följa kroppen. Jag blir orolig för jag tidigare hört att man inte ska/får krysta innan man är fullt öppen. Jag frågar om de borde ta hål på hinnorna, att det gör det svårare och ger en mer intensiv känsla av tryck, men nej det vill de inte göra. Barnmorskan berättar att bebis nog kommer komma direkt efter att vattnet går. Ett par värkar senare krystar jag hål på hinnorna och upplevelsen är att vattnet så att säga har en väldig kraft. Jag är väldigt förundrad och börjar skratta åt detta också. Även nu hög på lustgas. Barnmorskan hinner kontrollera att jag nu är fullt öppen och sedan får jag en oerhört kraftig krystvärk, jag skippar lustgasen och krystar, följer kroppen. Krystar tills luften tar slut i mina lungor drar efter ny luft och fortsätter krysta. Barnmorskan önskar att krystvärken ska ebba ut, det gör den inte. Hon ber mig hålla emot och inte krysta trots det oerhörda trycket. Trycket som är lika starkt neråt som kräkningarna vid matförgiftning är uppåt. Helt omöjligt att stoppa. Men jag lyckas, jag håller mig lugn och andas, andas, andas. Jag har känt bebis huvud i ring of fire så jag vet att jag snart kommer få träffa vår tjej. Jag fokuserar på detta medan jag andas. Ber snart Peter väldigt ansträngt, som i en viskning under utandning säga till barnmorskan att hon måste kommunicera. Jag behöver få veta när jag får krysta. Barnmorskan blir fövånad och frågar om jag ännu har krystvärk. oh ja, den sitter i. Hon känner på magen, tittar på CTGkurvorna. Japp, där är den, krystvärken som inte vill lugna sig. Barnmorskorna samtalar, fixar lite där nere och hon ger klartecken för att krysta. Det räcker att sluta hålla emot så tar kroppens autopilot över och börjar krysta. Barnmorskan ber mig stoppa igen, men det är för sent. Kroppen har precis tappat sekunden där den ev hade kunnat pausa och Tove snudd på flyger ut klockan 19.06. Det blir tyst, för tyst. Jag hinner fråga varför hon inte skriker och sen vrålar vår lilla bebis med förvånande hög volym. Nästa ljud som kommer är barnmorskorna som förundras gång på gång hur mycket Tove bajsade när hon pressats ut ur min kropp, tydligen en bra sak. Mina lungor fylls med luft. Luft och lättnad! Jag hade blundat under hela krystvärken och blundade ännu. Jag glömde titta när Tove kom ut. Jag glömde skapa en minnesbild över Tove i den sekund som hon kom till världen. Jag som egentligen hade önskat få ta emot henne med mina egna händer men som aldrig fick en paus i krystvärken att ändra ställning så jag skulle nå ordentligt. Men nu fick jag upp en perfekt välskapt liten flicka på mitt bröst, jag grät av glädje och världen stod stilla. När Peter hade klippt navelsträngen och moderkakan var ute skulle jag undersökas och nervositeten kom krypandes. Barnmorskan hade ju ändå önskat att jag skulle pausat ytterligare en gång. Herregud, hur illa kunde detta ha blivit. Men inte en bristning upptäcktes och återigen denna kväll skulle jag bli så förvånad att jag skrattade. Lättnaden var enorm. Bebis var ute. Hon mådde bra. Jag mådde bra. Förlossningen gick skitsnabbt men vi hann till sjukhuset och med denna smärta var det lagom med ett par timmar mellan första värk och bebisens ankomst. Vilken lycka!

Denna lilla flicka, som visade sig vara en ganska stor flicka på 55 cm och 4290 g, var så upprörd att hon skrek i 2 timmar från att hon kommit till världen. Även detta ledde till att vi skrattade. Fortfarande i chock över den snabba förlossningen och att allt hade gått så bra. Vi blev fulla i skratt även när vagnen med cider och mackor rullades in. Jag var inte hungrig, vi åt ju nyss middag och vi hade knappt hunnit vara på förlossningen. Men mackorna och drycken tog slut och var ändå ljuvliga. Ljuvlig var även duschen innan vi traskade över till BB. Allt var så annorlunda denna gång mot första gången. 
Denna gång kunde jag gå direkt, sist hade jag knappt någon ork alls och kördes i rullstol mellan förlossningen och BB. Denna gången kände jag mig aldrig sådär nyförlöst, sådär som jag kände mig i flera veckor efter förlossningen med första barnet. Denna gång ville bebis ammas direkt, det ville inte första barnet. Denna gången litade jag på mig själv som mamma, det var en underbar känsla.

Vilken grej det är att föda barn alltså! Jag har gjort det två gånger, två väldigt olika förlossningar men jag älskar dem båda som fantastiska förlossningar med magiska minnen såklart, de ledde mig fram till mina älskade tjejer. Jag förstår folk som är skiträdda eller har fruktansvärda upplevelser, men det kan också vara magiskt, smärtsamt som fasen, men magiskt som inget annat!

Med kärlek Maria

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Lämna en kommentar