Therese förlossning

Vi fick en fin förlossningsberättelse att dela på vår blogg och vi är så tacksamma för den.

Den 28 mars kl 17.28 föddes ett litet barn, Therese och Johan blev föräldrar till en fin liten pojke. Och vet ni, om två dagar är det dags igen för då ska deras andra barn födas med kejsarsnitt eftersom babyn ligger i så kallad sätesbjudning, alltså med rumpan ner. Vi ser snart fram emot även den berättelsen……..men först:

THERESE FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

Okej, nu är det dags att skriva ner min upplevelse från förlossningen och allt runt om kring den.

Jag var beräknad den 2/4-2017 men min barnmorska var noga med att förbereda mig på risken för att som förstföderska gå över tiden. Min egen känsla var dock hela tiden att han skulle komma tidigt då det är ett släktdrag på både min och Johans sida att föda tidigt. Ingen har gått över tiden med varken första eller efterföljande barn. Men jag var ändå beredd på att jag kunde bli undantaget som bekräftar regeln. Den 26/3 fick jag ändå lite panik över att varken BB-väskan eller spjälsängen var fixad och satte genast igång att bygga spjälsäng.  Johan erbjöd sig gång på gång att hjälpa mig men jag kände att om jag anstränger mig lite fysiskt så kanske det sätter igång förlossningen, jag var så trött på att vara gravid vid det här laget så jag försökte sätta igång mig på alla möjliga och omöjliga sätt. Bära tunga saker, bygga spjälsäng, springa i trappor, diverse mat och dryck och ja gud vet vad jag försökte.

Spjälsängen blev klar och ställd på sin plats som en påminnelse om vad som var på väg att hända, vi skulle inom ett par veckor (även om jag skulle ha gått över tiden) bli en familj. Och trots att jag var så trött på att vara gravid så var det ändå något med detta som gjorde det mer förståeligt, mer på riktigt. Det var med lite skräckblandad förtjusning som jag gick och la mig den kvällen.

Skulle vi verkligen klara av det här? Vi hade ju inte gjort så mycket förberedelser hemma, skötbordet var inte helt klart och nappar och flaskor var inte kokade, alla hans kläder var inte tvättade. Tänk om han inte tycker om oss, tänk om jag är en jätte dålig mamma?!? Tänk om något händer, tänk om vi tappar honom?!?   Tänk om… och… och …. Och… ANDAS

Jag hade under min graviditet haft ganska mycket sammandragningar, speciellt när jag ansträngt mig fysiskt, så därför reagerade jag inte så mycket när jag under natten till den 27/3 fick täta sammandragningar som ibland hade tillhörande molande värk (som en rejäl mensvärk typ i nedre mage och rygg) utan försökte få så mycket sömn som möjligt. På morgonen den 27/3 kändes allt mer eller mindre som vanligt igen och jag tänkte inte mer på det förutom att jag var trött i kroppen efter att ha byggt ihop spjälsängen och sovit dåligt under natten. Jag bestämde mig därför för att bara lata mig i soffan med en massa godsaker och framför en massa serier hela den kommande dagen.

Senare på kvällen kom Johan hem från jobbet och vi fixade middag och allt var fortfarande som vanligt tyckte jag. Men ju senare det blev på kvällen desto tätare blev sammandragningarna igen, dock var de fortfarande inte någon smärta kopplad till dessa, och jag hade ju haft dessa under ganska många veckor så jag tänkte fortfarande inte så mycket på det.

I och med att jag redan var föräldraledig så stannade jag uppe senare än Johan som gick och la sig vid 23-00 tiden och fortsatte titta på serier, passade även på att göra chokladbollar som jag tänkte att jag kunde smaska på innan jag också skulle lägga mig.

Men nu hände något, det är nu natten till den 28/3, när sammandragningarna kom så kom även den molande värken tillbaka, om och om igen. Så vad gör jag? Jag börjar Googla, ”Hur känns förvärkar?”, ”Hur vet man att förlossningen startat?”, ”bästa appen för att klocka värkar”, ”när ska man börja klocka värkarna?” osv osv osv… (Jag hade hållit mig ifrån detta genom hela graviditeten, så jag hade ganska dålig koll men alla säger ju att man bara vet när det är dags..)

Svaren jag fick var såklart av varierande kvalité, familjeliv och likande forum är inte ett forum jag rekommenderar i detta skede, men på många av sidorna står det att det ska vara skönt att bada badkar, använda värmedynor/värmefiltar och att riktiga förvärkar inte stannar av utav detta utan fortsätter komma och ska enligt dessa sidor bli mer och mer regelbundna.

Jaha tänker jag, jag får väl lägga mig i badet och se vad som händer. Lika bra att jag börjar klocka också, är ju bra övning för när det är skarpt läge tänker jag och tappar upp mitt bad. Ha i åtanke att detta är mitt i natten, klockan kanske hade hunnit bli 02 nu.

Men den molande värken försvinner inte, sammandragningarna stannar inte av, Är det förvärkar nu? Är det skarpsläge? H J Ä L P, Vad gör jag nu? Jag vill ju verkligen inte åka in för tidigt och behöva åka hem igen, det skulle vara det värsta nu!

Försöker minnas vad alla sagt och vad som sas på den förlossningsförberedande kurs jag gått. ”Du kommer veta när det är dags”, ”Det gör så in i PiiiiiiP ont så det kommer du inte att missa”, ”smärtan är inte hanterbar när det är dags att åka in” ”du ska inte kunna prata genom värkarna”. För mig är det fortfarande hanterbart och jag fortsätter att bada, pendlar nu mellan soffan och badet fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det avstannar inte, men det blir inte regelbundet, ibland 2-3st på 10 min för att sedan bli 2-3st på 20 min. Det är dock aldrig så långt mellan så att jag lyckas somna, om några timmar har jag varit vaken i ett dygn.

Fortsätter pendla fram och tillbaka mellan soffan och badet, om och om och om igen fyller jag badet med hett vatten och sjunker ner, visst det känns bättre av värmen men förvärkarna försvinner inte.

När klockan blir ca 05.30 känner jag att jag vill ha något för den molande värken, river runt i alla skåp och lådor, hittar bara ipren….. Vad gör jag nu? Jag vill ju bara ta en tablett få lite lättnad och framförallt, jag vill sova!

Jag går in i sovrummet sätter mig på sängkanten och ska väcka Johan för att få hjälp, i mitt trötta tillstånd tänker jag mig inte för utan det som kommer ut mig är

-”ÄR DU VAKEN?!?!?!”

Som att jag hade försökt väcka honom i flera timmar. Han flyger chockartat upp ur sängen och tror att han har försovit sig till jobbet kollar på klockan, kollar på mig, kollar på klockan igen och tillbaka på mig,

– Är det dags nu? frågar han med en lätt stressad röst.

– Jag vet inte men jag måste ha en Alvedon svarar jag.

Han börjar hjälpa mig att leta, vi vet ju båda två att det finns någon stans hemma. Vi hittar dem inte, Johan får då snabbt på sig kläder kastar sig ut i bilen och åker till närmaste mack för att köpa Alvedon. Han får även med sig drickyoggi, juice, snacks, ja allt som föreläsaren på den förlossningsförberedande kursen sa att han skulle ordna till mig. God va gullig han var och vad tacksam jag var för vad han fixade till mig, det sa jag dock inte då.

När han kommer hem igen tar jag mig en Alvedon och tänker att jag ska försöka vila en stund. Det går sådär bra, jag fortsätter klocka värkarna, blir tröttare och tröttare och tillslut känner jag bara, jag orkar inte, jag vill sova.

Johan ringer in till förlossningen på Karolinska första gången ca 06.30 för att fråga vad vi ska göra, om vi ska komma in? Vi får till svar att värkarna ska komma regelbundet ca varannan minut eller att vattnet ska gå innan vi ska komma in… Hon rekommenderar varma bad, Alvedon och vila och ber oss ringa in när det blir tätare mellan värkarna eller klockan 12 på dagen för så skulle jag få komma in och få en sovdos av något så att jag skulle kunna sovna. Det är dessutom fullt där nu, så hon skulle behöva leta efter en plats på andra sjukhus att skicka oss till om det tar fart just nu.

Jippi, mer bad och kanske en annan förlossning än vad vi tänkt oss…

Kl blir 07… 07.30.. Baden hjälper nu inte alls, Alvedon är ett skämt och jag är så trött. Vi ringer igen och jag pratar denna gång. Jag fårtillsvar igen att ”du skulle inte kunna prata dig genom värkarna om det verkligen var dags nu” . Jag vet själv att jag har en väldigt hög smärttröskel och hanterar smärta bra men det är något jag fått höra att alla säger i detta läge och att det inte hjälper för att få komma in. Så jag säger inget om det. Jag väntar helt enkelt på att det ska göra ”så in i PiiiiiiiP ont”. ”Det gör ont att föda barn, det ska det göra, fortsätt klocka värkarna och försök vila. Ring tillbaka när det är regelbundet”. Vi lägger på…

Jag är så trött nu, jag vill bara sova, jag skiter i det här ge mig bara sovdosen. Jag ligger inne i sovrummet med en värmekudde och klockar värkarna, 2 min mellan, 4 min mellan, 6 min mellan, 2 min mellan. FAN kom igång då! Johan får sitta i vardagsrummet och kolla på någon stand up, han är nog lite nervös nu, hans skräck är ju att barnet ska komma som en raket hemma och att han ska behöva förlösa mig. Han kommer in och kollar till mig ibland ser till att jag äter något, dricker något, men jag vill bara vara ifred och andas genom smärtan.

Han ringer tydligen in ett par gånger till, han vill ju verkligen inte att barnet ska komma hemma, stackarn.

Jag börjar tro att jag kanske missbedömt min förmåga att hantera smärta, varför har jag så ont redan? Vattnet har ju inte gått och värkarna är inte regelbundet så täta som förlossningen vill att de ska vara innan vi får komma, eller innan de letar upp en plats till oss. Jag klockar på och andas genom värkarna, men jag blir tröttare och tröttare och jag känner att jag inte längre har någon kontroll över situationen, jag missar att klocka en värk här och där så jag har tillslut ingen aning om hur tätt de kommer, bara att det nu gör riktigt ont.

Kl blir ca 10.30 och nu känner jag en skarp smärta och som att något trycker sig neråt i mitt bäcken det säger liksom plopp inne i mig, förvärkarna ändrar nu karaktär, det är ett mycket större tryck nu i samband med värken.

Johans ansiktsfärg bleknar nu en aning och han ringer in igen och säger att vi måste få komma nu, i alla fall på en undersökning och så att jag kan få något som lindrar smärtan så att jag kan få sova, jag har nu varit vaken i över ett dygn.

Vi får komma in, det finns plats!

Och nu till nästa del, Jag har fortfarande inte packat BB-väskan… Vi river ner lite kläder till lilleman och diverse saker som , telefoner, ipad, laddare, snacks, drickyoggin, juicen.. STRESSEN! Det får lösa sig sen, vi måste åka!

Jag försöker få på mig kläder och tar mig hjälpligt med hjälp av Johan ner till bilen. Det ständiga tryck nedåt jag nu känner gör att jag har stjärnor framför ögonen, jag vill kräkas och dra hela min kropp uppåt på något sätt, samtidigt helst. Trots detta lyckas Johan ändå få mig att skratta, trots smärtan jag känner kan vi ändå se det roliga i situationen, vilken tur jag har som har honom!

Vi kommer fram till karolinska strax innan 11 och försöker hitta till förlossningen, nej vi hade inte provåkt vägen eller tagit reda på så mycket innan (det är ett bra tips btw, gör det, det blir mycket lättare då), virrar en liten stund men hittar snabbt rätt ställe. Men var ska vi parkera? Skit samma tänker vi vi får ställa oss utanför så lite i vägen det bara går för jag orkar inte gå så långt! Vi eller framför allt jag stapplar in på förlossningen och fram till disken, Johan kommer som en packåsna med alla grejer vi lyckats på med oss, fram till disken och registrerar vår ankomst.

Vi blir infösta i ett undersökningsrum av personen bakom disken, hon frågar om jag har väldigt ont och informerar mig om hur undersökningen går till och vad en sovdos är.

Från och med nu kommer det vara lite TMI men detta är en förlossningsberättelse för mig själv, de som är intresserade eller för de som själva snart ska gå igenom en förlossning så det kommer vara ganska mycket detaljer som alla kanske inte vill läsa. Men är du känslig för ja för typ det mesta som har med sjukhus att göra så läs inte vidare!

Hon ber mig lägga mig på en brits och dra ner kläderna på underkroppen så att hon kan komma åt att undersöka mig. Trotts att jag gått en kurs där jag fått all info om hur det ska gå till så var jag ändå inte helt beredd. De använder alltså sina fingrar för att känna hur pass öppen man är och från och med nu är det liksom fritt fram att känna och klämma på mig.

Jag ligger där på britsen och under tiden hon undersöker mig ber jag till gud, trots att jag inte är religiös, att jag inte ska behöva åka hem och att jag ska få något så att jag kan sova, för jag är så trött.

-Du får ingen sovdos. Grattis, du är öppen 9cm! Bra jobbat! Du ska skrivas in och  föda barn nu. säger hon när hon är klar.

VA?!? Tröttheten är bortblåst och adrenalinet börjar pumpa, jag skulle ju få sova, vattnet har ju inte gått än, värkarna är ju inte regelbundna. Vad är det som händer?

Jag blir visad in på ett rum rakt över korridoren och hon meddelar att hon ska gå och skriva in mig och att en barnmorska är på väg. Johan hjälper mig in med våra saker men måste sen springa ut till bilen som står kvar precis utanför, där vi såklart inte får stå,  för att parkera om den och skynda sig tillbaka.

Vi blir inskrivna 11.02 den 28/3-2017 och jag var då som sagt öppen 9cm och Cervix är utplånad.

Vår första barnmorska kommer in och hjälper mig att byta om till sjukhus-skjortan och nättrosorna, kopplar upp mig mot alla maskiner för att mäta värkar, syresättning och lillemans hjärtljud men meddelar sen att det är skiftbyte så att vi kommer få in ny personal snart. Hon ber mig vila så mycket jag kan och försöka hålla emot lite när värkarna kommer för att det inte ska gå för fort nu så att kroppen hinner med och framför allt, att jag hinner landa i att jag ska föda barn nu.

Den nya personalen kommer in och jag har verkligen tur, jag får två barnmorskor, en nyutbildad och en erfaren, och en undersköterska som ska följa mig. De undersöker också mig och bekräftar att jag är öppen 9cm och att lilleman har tagit sig halvvägs ner och var vid spinae. Eftersom vi redan kommit så lång så är de övertygade om att det blir bebis innan deras skift är slut.

De ber mig dock fortfarande hålla emot när värkarna kommer och frågar om jag vill ha lustgas, jag som verkligen inte tycker om att vara berusad tackar först nej då jag hört att det ska vara som att bli full. Epidural kom aldrig på tal. Men vid 12-12.30 så känner jag att jag behöver något för att orka fortsätta hålla emot så jag tar emot lustgasen och försöker få ordning på det. När klockan blir 13.30 och jag fortfarande är öppen 9cm vill de försöka få vattnet att gå utan att ta hål på hinnorna så jag fåt ställa mig upp vid ett gåbord och Johan får stå bakom mig och liksom hålla ihop höfterna när värkarna kommer för att hjälpa mig genom dem. Lustgas, andas, lustgas, andas. 13.45, mitt i en värk när Johan klämmer ihop mina höfter säger det bara POFF!! Och vattnet forsar ut ur mig!

-Jag tror vattnet gick, säger jag genom lustgasmasken.

-Tror du?! Det kändes som att klämma saften ur en apelsin. Får jag till svar från honom med ett retsamt flin.

Vi ringer på personalen som hjälper mig att byta binda och nättrosor och jag får lägga mig i sängen igen.

Ny undersökning, och nu äntligen händer det nått, vid 14 är jag äntligen öppen 10cm och lillemans huvud börjar röra sig neråt!

De nästkommande två timmarna är lite dimmiga för mig, mycket lustgas, jag byter binda och ställning många gånger för att hjälpa lilleman på traven. De vill att jag ska försöka kissa, men jag får inte gå till toaletten utan jag får en en soptunna med en toalettsits på som jag ska försöka kissa i, när alla fortafarande är kvar i rummet och under de värsta värkarbetet, behöver jag säga att det inte gick? Det var liksom lite för ovärdigt för mig att kissa framför alla på en soptunna även i denna situation. De hjälper mig  att tömma blåsan med en kateter. Otaliga undersökningar görs sedan för att se hur lilleman förflyttar sig ner genom kanalen och jag är nu helt galet trött, trots det adrenalin som pumpar i mig är jag vid detta laget helt slut. Då jag inte hade någon annan bedövning än lustgasen så hade jag svårt att ligga still utan vred på mig under värkarna så manicken de mäter lillemans hjärtljud med gled av hela tiden så barnmorskorna fick ingen bra mätning och satte därför en elektrod på hans huvud och allt var frid och fröjd igen. Johan var vid min sida hela tiden och försökte se till att jag vill i mig energi och hålla mitt humör uppe. Vi hade dock ingen musik igång eller något sådant, det var liksom aldrig läge att dra igång den då det hela tiden hände något och vi hela tiden hade en barnmorska eller undersköterska inne i rummet.

För att påskynda förloppet blir jag ombedd att ställa mig på knä igen vid 16.30 och fem minuter senare kommer krystvärkarna igång på riktigt och jag börjar spontankrysta, jag själv var inte medveten om att jag gjorde det vid tillfället. Men i och med att jag är så pass trött nu orkar jag inte hjälpa kroppen så en av barnmorskorna sätter en nål i min hand vid 17 för att ge mig värkstimulerande dropp. Det är inte helt lätt att hålla handen tillräckligt stadig och still under krystvärkar för att någon ska lyckas sticka rätt, men det löste sig bra och krystvärkarna tog ännu mer fart och jag hade inget annat val än att hänga med kroppen.

Vid 17:15 vill barnmorskorna (och jag) verkligen att det ska ta slut då hans huvud syntes så de tog lustgasen från mig och jag får lägga mig på rygg igen, eller ja, jag satt upp i sägen så att jag verkligen skulle kunna ta i med all min kraft när värkarna kom. Jag blev inte nöjd kan jag säga i och med att lustgasen var det var jag hade som tröst.

Nu känner jag bara att nu måste det väl ändå vara slut snart, jag orkar inte mer nu. Så jag tar tag i Johans hand med min ena hand och tar ett stadigt tag runt nacken på honom med den andra och tar i för kung och fosterland. Johan står nu lite mer plågad vid min sida och peppar mig att ge allt nu det sista. En värk och huvudet kommer, brännande smärta, nästa värk och hela lilleman är ute.

– ”grattis till er son” ”han är jättefin” hör vi barnmorskorna säga.

-”va?! är det  klart nu” är det jag och Johan får ur oss.

Smärtan är borta och jag får nu upp vår perfekta lilla son på mitt bröst. Med nyfikna ögon kollar han in oss i några minuter innan han stänger sina blå och somnar på mig.

S å  l i t e n ,   s å   n y ,   s å   p e r f e k t !

En av de första saker som Johan sa till mig var ”Jag ska aldrig mer hjälpa dig att öppna en burk, det där löser du själv”, det tyckte jag va hysteriskt roligt då.

Moderkakan kommer ut en kort stund senare, allt ser bra ut och efter en stund ska navelsträngen klippas, Johan står över denna möjlighet och jag förstår honom. Han kollar i alla fall in moderkakan snabbt, det gör inte jag, jag har allt jag behöver se på mitt bröst. Han ska undersökas nu, allt ser bra ut och han väger 3240g och är 49cm lång.

En läkare kommer in och ska kolla hur allt ser ut jag blir äntligen bedövad där nere och undersökt av henne och mina två barnmorskor, de tömmer min blåsa igen och börjar hämta om de prylar de behöver. Undersköterskan fixar mer att dricka till mig som Johan sen hjälper mig med och går sedan och fixar våra förlossningsmackor.

Jag har fått en bristning grad 2, detta kände jag inte alls när det hände, jag som var så galet rädd för att spricka och hur ont det skulle göra. Men det var verkligen inget jag ens märkte vid tillfället. Hon bedövar mig ytterligare och syr ihop mig igen, det var ibland lite obehagligt där inte bedövningen helt tagit men det var fortfarande helt ok. Jag vet inte hur många stygn det blev, hon räknade inte, hon sa bara att det viktiga är att det ser ut som det gjorde innan och inte hur många stygn det blir, och det håller jag ju med om. Allt löser sig ändå fint och det ser bra ut enligt läkaren.

Mackorna kommer in, och det som jag framför allt längtat efter, KAFFE!!! Vi mumsar i oss mackorna och försöker förstå vad som hänt. Det var inte helt lätt att förstå vad som hade hänt. Var det här våran son, hur sjukt?!?

Efter en stund fick jag hjälp att flytta mig till en rullstol och blir rullad genom sjukhuskorridorerna upp till BBrumet där vi ska få spendera vår första tid som en familj. Johan kommer efter med alla de saker vi lyckats få med oss. Lilleman sover fortfarande trygg i min famn och jag känner den sjukaste och starkaste kärleken jag någonsin känt. Både inför det nya lilla livet i min famn men också till Johan som stog vid min sida genom hela detta, stöttade, tröstade och tvingade i mig den energi som jag så desperat behövde. Gud vilka starka känslor som bubblar i bröstet, det känns som att hjärtat ska sprängas av lycka! Vi kommer fram till vårt rum och är för första gången sen vi kom in ensamma, bara jag och Johan och det nya lilla liv som är vår son, vi ser på varandra, på lilleman och tillbaka på varandra och bara ler.

Vilken lycka!

Vilket jävla jobb barnmorskor gör! Jag önskar att jag kunde ge alla som var med under min förlossning 1000 kramar! Och framför allt Johan som höll sig lugn och stadig bredvid mig genom hela förlossningen, utan honom hade jag inte klarat det här!

T A C K !

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Lämna en kommentar