Ofrivillig hemmafödsel

Jag önskade en snabb förlossning och funderade på att säga till barnmorskan på MVC att jag ville föda hemma i ren irritation. Jag var så less på att vara gravid. Jag hade under sommaren gått in i väggen med utmattningsdepression. Jag orkade ingentig, ville ingenting och jag bara sov.

Den 30/11 vaknade jag vid 04:30 ca av att jag började få ont, så jag gick ner och tog en varm dusch, och två Alvedon. Det började bli mer tilltagande, så vid 05:00 gick jag upp och väckte min man, han gick upp och klädde på sig medan jag ringde förlossningen. Barnmorskan sa i telefonen att jag skulle krypa ner i sängen igen och somna om. Min tanke: ”eeehm? Nej, jag har gjort kaffe o klätt på mig efter duschen, sova ska jag inte göra”! Värkarna började bli mer tilltagande, o jag lutade mig mot möblerna hemma. Sen började jag svettas, och kände hur de tryckte på mot rumpan. Jag blev riktigt dålig i magen av järntabletterna, så jag satte mig först på toan, där började svetten rinna ännu mer. Min man ringer förlossningen för att meddela att vi kommer åka in nu, samtidigt som han hämtar bilen, när han kommer in skriker jag till min man att han ska ta av mig kläderna! I min värld gick de inte tillräckligt fort då han skulle hjälpa mig, så jag kasta av mig kläderna själv, in i duschen och blir ståendes på knä.

Min man frågar om han ska ringa ambulans, JAA skrek jag! Av ren reflex satte jag handen mot underlivet, och känner att ojsan! Sådär ska de inte kännas, så jag skriker igen: ”den kommer komma hemma!” Splash, vattnet går, hela duschen är full och jag hör min man säga till ”112”, nu gick vattnet!

Jag känner hur denna lilla bebis vill ut, så jag trycker på för kung och fosterland, huvudet var ute, och igen skrek ja till min man: ”DU MÅSTE DRA UT DEN”, han kom inte på sekunden, så jag tar tag i huvudet själv, krystar och drar. Min man hämtar handdukar och jag skrubbar bebisen på ryggen och försöker få den att skrika, men inte ett ljud…..jösses! Navelsträngen är virad två varv runt halsen, den måste bort! Väl borta gnuggar vi igen och ett yppigt litet gråt kom, och jag ser så färgen är bra och att bebisen andas. Jag ser att det är en tjej, och börjar bara skratta, vad tusan hände?! Jag var chockad, glad, ledsen, jaa helt tokig av alla känslor på en och samma gång. Och jag kunde inte sluta skratta!

När ambulanspersonalen kom skrattade jag än mer och sa ”God morgon”. De var inte så rutinerade med barnafödande hemma, så jag sa att jag krystar ut moderkakan, så kan ni avnavla. ”Oj, du kan de här”, ja, jag har 3 barn sen innan och jobbar själv på BB. Väl inne på förlossningen med ambulansen där vi möttes av barnmorskan som tidigare tagit mitt samtal, hon skrattade hon också o berömde mig för jobbet jag gjort hemma! Jag sa att de kändes konstigt att komma in med en bebis här, den ska ju komma ut här! Jag är så stolt att jag fixade detta hemma, och det hade aldrig gått utan min man vid min sida!

Louise

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Lämna en kommentar