Min hemförlossning

Min oplanerade, oassisterade hemförlossning.

Jag känner att jag måste berätta lite om min bakgrund, graviditeten och min förlossningsplan innan jag berättar om vad som egentligen hände den 21:e december 2014.

Det tog mig lång tid att bli gravid andra gången. Jag hade sekundär infertilitet. De kvinnor och par som är i samma sits förstår sorgen, smärtan och hur mycket man måste kriga för att få hjälp och förståelse. Sorgen man upplever varje gång man får mens men också kommentarerna att man borde vara nöjd med det man redan har. Och vetenskapen om att vården inte vill hjälpa till eftersom man redan har ett barn och borde nöja sig med det. Men det är ett kapitel för sig självt. Vi går vidare med berättelsen.

Jag drabbades av förlossningsdepression efter min första förlossning, som var helt normal förlossning. Det upptäcktes först drygt ett år efter förlossningen och jag fick inte hjälpen jag behövde då. Flera år och en doulautbildning senare kunde jag börja läka min upplevelse och inse vad jag kunde göra för att förebygga att jag skulle uppleva förlossningsdepression igen. När jag äntligen blev gravid, och vid mitt första barnmorskebesök sa jag att jag ville gå till psykolog för att förbereda och förebygga upprepad depression. Jag träffade fantastisk psykolog och hon stöttade mig och hjälpte mig under hela graviditeten och efteråt. Jag vet att det var viktig faktor i det hela att jag kände mig trygg och inte drabbades igen.

En av första personerna som fick veta att jag var gravid var min bästa kompis och doulamentor, Xana. Jag bokade henne direkt och sa att nu skulle planera hemförlossning i vatten så jag bokade samtidigt hennes förlossningspool som hon hyr ut. Min plan var nämligen att föda hemma. Det var nånting jag hade tänkt på i många år, planerat för och var helt inställd på. Jag kontaktade barnmorskor och bokade in träff med dom för att jag ville ha stödet och kunskapen, inte bara för min skull men för min sambo som var inte helt trygg med hemförlossning trots att han var med på banan och stöttade mitt val 100%.

Efter två glucostest visade det sig att jag hade graviditetsdiabetes. Vi försökte, tillsammans med kostrådgivare, att ändra mina matvanor men det hjälpte inte så jag fick börja ta insulinsprutor i vecka 34+6. Det gick väldigt bra och jag tyckte inte det var svårt att spruta eller hålla koll på insulinnivåerna. Jag hade så bra stöd av min barnmorska på specialistmödravården och min endokrinolog. Jag kände mig sedd och hörd! Men min önskan och plan om hemförlossning gick upp i rök.

Efter samtal med barnmorskan och endokrinologen så kom vi fram till att jag skulle få en upplevelse av hemförlossning men på sjukhuset istället. Jag behövde inte bli undersökt om jag inte ville, de skulle lyssna med doppler eller trätratt och jag inte skulle bli uppkopplad på CTG. Bebisen skulle stanna hos mig, jag skulle få sen avnavling och alla undersökningar skulle göras med bebisen på mitt bröst eller på rummet. Så länge allt var normalt och alla mådde bra så var det inga problem sa dom. Ännu en gång var jag sedd, hörd och mina val respekterade.

Jag kan börja förlossningsberättelsen den 20:e december 2014. Jag var då i vecka 37+1. Jag  vaknade på morgonen efter ganska sömnlös natt. Jag drömde om förlossningen och vaknade ett par gånger med sammandragningar som försvann när jag reste mig ur sängen. Jag tänkte försöka hinna med så mycket som möjligt den dagen. Att dekorera julgranen, steka lövbrödet (klassisk isländsk tradition) och kanske börja packa förlossningsväskan. Dagen var precis som dagarna innan, jag kände mig glad och förväntansfull. Dagen kom och gick.

Årets första frost kom natten därpå. Det var riktigt kallt ute och vägarna hala. Klockan 3 på natten, 21:e december 2014 vaknar jag vid ett *KLICK* i magen. Jag inser direkt vad det är, vattnet har gått. Jag reser mig ur sängen, och med handen mellan benen, springer jag in till badrummet och faktiskt hinner till toaletten där vattnet forsar i toalettskålen. Klart och fint vatten. Jag känner adrenalinet i min kropp. Jag är rädd, exhalterad och inser att nu är det på gång, bebis är på väg! Det tog en timme för adrenalinet att avta och oxytocinet att ta över för att mina samandragningar skulle komma igång. Jag drog mig tillbaka i min lilla bubbla. Satte på min förlossningsboll i vardagsrummet, alla lampor släckta utom belysingen från julgranen. Med musik och lite ASMR (Autonomous Sensory Meridian Response) i öronen kände jag sammandragningarnas kraft men ingen smärta. Om jag ska beskriva vad jag kände så var det att jag kände mig bajsnödig vid toppen på varje sammandragning. Jag hade haft problem med förstoppning ett tag och det var precis den känslan jag hade och upplevde som obehaglig. Men ingen smärta.

Ett tag efter att sammandragningarna började bestämde jag mig för att ta en dusch av flera anledningar. Det var rätt klibbigt att ha fostervatten rinna ner för benen hela tiden, varmt vatten skulle hjälpa till med oxytocinproduktionen och upprätt ställning och rörelse hjälpte bebis att rotera ner i födelsekanalen. Det var helt fantastiskt och varma vattnet kändes så avslappnande och skönt. Jag duschade varmt vatten på ryggen och magen beroende på var jag kände att det behövdes.

Tider är nånting som är svårt att hålla reda på när man är hemma så jag kan bara gissa när saker hände. Men jag tror att jag stod i duschen ca 45 minuter. Jag tyckte jag behövde sitta ner ett tag och kanske det var dags att åka in. Min doula hade inte kommit men hon skulle kunna möta upp oss på sjukhuset. Jag klev ur duschen och när jag höll på torrka mig så kom första krystvärken. Sambon hade redan väckt sonen och startat bilen när jag ropade från badrummet att han fick gå ut och släcka bilen för att vi inte skulle hinna åka in. Bebisen var på väg. NU!

Jag ringde min doula och hade henne på högtalare under krystvärkarna. Jag fick en kort stunds panik som hon kunde stötta mig i och lugna ner mig igen. På knä på badrumsgolvet föddes min son. En helt fantastisk upplevelse! Empowerment! Jag visste att min kropp kunde och den gjorde hela jobbet medan jag hade tillit och följde med.

Mitt under krystarbetet ber doulan sambon att ringa efter ambulans. Det är nånting man kan göra när man föder oplanerat hemma om man vill ha stöd från vårdpersonal. Samtalet mellan sambon och barnmorsan i telefonen var det mest komiska… såhär i efterhand. Utan att fråga var jag befann mig eller i vilken ställning ville hon att sambon skulle titta efter om han kunde se huvudet på bebisen. Han vägrade eftersom jag var på knä på badrumsgolvet och det skulle innebära att han skulle lägga sig på rygg för att titta upp i mitt underliv. En tanke jag kan fortfarande skratta åt idag!

Bebisen grät efter en stund, med navelsträngen var fortfarande orörd och moderkakan ofödd. Där på golvet satt vi när ambulanspersonalen kom in.

Här drar jag ett streck i min förlossningsberättelse för att efter det var upplevelsen inte längre stärkande eller positiv. Jag kände mig dömd, stressad och negativt behandlad för att jag råkade föda mitt barn hemma. Under resan in till sjukhuset drabbades bebis av nedkylning och hade kroppstemperatur på 35 grader när vi kom in. Ambulanspersonalen lät sin rädsla för hemförlossning gå före sin kunskap om säker transport av nyfödda barn och vi frös, nakna under en tunn filt i nattfrostet i kall ambulans.

Allt som hände efter det är ett avsnitt för ett helt eget blogginlägg men vi mår bra idag! Bebisen mådde bra efter ett tag, amningen kom igång och gick fantastiskt bra i hela 20 månader och jag tog hand om min moderkaka som jag kapslade in samtidigt som jag lagade julmaten.

Min oplanerade, oassisterade hemförlossning är ett av det mest fantastiska och stärkande jag har varit med om. Det har påverkat mig helt till grunden av vem jag är och hur jag känner för min familj och livet generellt. Den hjälpte mig också läka min tidigare förlossningsupplevelse!

Rannveig Stefánsdóttir

 

Rannveig jobbar också som doula samt kapslar in moderkakor, häng med henne på hemsidan LIVETS TRÄD

Ett tips är att lyssna på BabyzPodcast Episode #7 när vi träffar Rannveig och pratar hemförlossning och att äta moderkaka. Spänning utlovas!

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Lämna en kommentar