Monthly Archives

november 2017

…….jag vill göra det här igen!

MIN FÖRLOSSNING - KLARAS BERÄTTELSE "Fan jag vill göra det här igen........."
 Jag var beräknade att föda den 6/11-17, vilket jag verkligen hoppades på. Så lätt att snöa in på det beräknade datumet hur mycket jag än försökte tänka att ”det kan faktiskt ta ett par veckor till” eller samma åt andra hållet. Att han skulle komma tidigare, vilket jag nog hoppades ännu mera på. Men på onsdagen den 8/11 så vaknade jag och kände mig konstig, nästan lite berusad. Sluddrade och gick extra sakta. Mötte upp mina lillasyster och hennes bebis och fikade. Även hon påpekade att jag uppfattades som full. Vilket jag självklart inte var! Jag fnittrade och släpade min kropp och fick knappt fram vissa ord. Hade lite förvärkar men tänkte inte så mycket mer på det. Jag valde att gå hem, en promenad på 10 min som tog mig nästan 30.
När jag kom hem hade slemproppen gått. Blev så sjukt glad och exalterad fast jag vet att det inte behövde betyda speciellt mycket. Messade min sambo Cliff att slemproppen hade gått. Kändes som att det var julafton och jag fyllde år samtidigt, var helt i extas. Nu kändes det som att jag kunde se slutet på den här jobbiga graviditeten. Jag började diska och städa som en tok, ville att allt skulle vara fint och rent runt mig så jag skulle få lite mer lugn och ro. Har verkligen fått dille på det under graviditeten och speciellt nu när barnet är här.
Jag har i slutet tänkt extra på att äta. Äta mer än vad jag brukar och ladda på med extra energi. Jag var så rädd att jag skulle få för ont för fort och samtidigt vara hungrig och inte få i mig mat. Plus att jag som har lätt att spy och må illa av det mesta, inte skulle få i mig mat.
Nu började det gå några timmar och värkarna var oregelbundna och gjorde ont. Men inte så ont som dom skulle komma att göra... Men jag ringde in till BB Stockholm där jag hade valt att föda och sa att jag hade ont och kunde inte sova men att jag trodde inte heller att det var på gång riktigt än. Vaknade hela tiden av värkarna och dom satt mest i magen vad jag minns. Jag och Cliff åkte in på kontroll och jag var 1 cm öppen, oregelbundna värkar och sjukt trött. Urinprovet visade att jag hade lite äggvita i mitt urin vilket kan vara symptom på havandeskapsförgiftning. Men mitt blodprov visade att det inte var någon fara. Fick med mig sovdos hem och lyckades sova 4 timmar. Så himla skönt...
Vaknade på torsdagen och tänkte att nu idag måste det väl ändå vara dags. Mina värkar höll på fram och tillbaka och blev värre för varje timme. Framåt kvällen vid 22 så gick Cliff och la sig. Ville att han skulle vara så utvilad det bara gick så han orkade vara mitt stöd. Sov nästan ingenting den natten. Vid 8.00 ringde jag in och bad att få komma på kontroll igen, var så trött och uppgiven. Dom sa då att jag fortfarande bara var öppen 1 cm och gav mig ytterligare en sovdos. Nu ville jag bara säga upp mig från den här graviditeten. Ville bara skita i det här, jag bara grät. Kom hem och svalde ner sovdos nummer 2. Fick fyra timmar sömn igen.
Vaknade vid 16.30 på fredagen och fick i mig lite mat. Var så matt och trött och ledsen och det kändes som att jag aldrig skulle föda barn. Ville hitta någon att skälla ut, någon som kunde ta ansvar för den här skiten. Klockan blev 21.00 och Cliff gick och la sig, jag låg kvar på soffan och knaprade i mig alvedon och drack smoothie. Alvedonen hjälpte inte ett skit. Vid 22.00... då brakade det loss ordentligt. Jag som alltid har tänkt att jag bara kommer gå in i mig själv och bli så där introvert som jag brukar bli när jag har ont. Tji fick jag. Jag skrek lungorna ur mig i soffkudden och bara kastade mig ner på marken vid varje värk. Cliff sov vidare, han hade öronproppar. Haha, ett under att han inte vaknade. Vid 02.00 tiden hade jag relativt regelbundna värkar men ”bara” 2 på 10 min. Men jag tänkte att jag går på intensiteten på värkarna och inte att det MÅSTE vara 3 på 10 min.
Jag ringde in till BB Stockholm och dom hade fullt. Jag kände panik. Ett ytterligare stressmoment och jag bara grät och skrek. Dom ringde upp efter 5 min och sa att jag fick plats på Danderyd. Vilken lättnad. Men tänkte ändå på alla kvinnor som blir skickade till andra städer eller till och med över landets gränser som man har läst om så mycket med just BB krisen. Vi åkte i alla fall in till Danderyds förlossning och fick ta skrikvärkar i bilen. Här hade jag så ont att det blev lite luddigt i huvudet. Dom undersökte mig och jag var öppen 4 cm och hade så pass regelbundna värkar att vi skulle få bli kvar. Hurra! Det var i det här rummet vårt barn skulle komma till världen.
Jag fick byta om till dom omtalade nättrosorna och sjukhuskläder. Jag var så peppad och lycklig, vi skulle inte hem utan våran bebis. Jag började med lustgas och det hjälpte mig jättemycket. Kändes som jag var på fest, och kändes mig sjukt duktig på att föda barn. Vi lyssnade på musik och hängde och skrattade. Glömde nästan bort värkarna. Detta pågick i ca 45 min sen ville jag inte släppa lustgasen. Jag ville bara försvinna och värkarna ökade för varje gång. Mitt mantra har hela tiden varit att smärtan inte är farlig. Och det hjälpte mig mycket. Jag är så himla nålrädd och tycker verkligen att det gör skitont varje gång jag blir stucken. Börjar gråta som ett litet barn. Men dom frågade mig om jag var intresserad av epidural och jag sa JA! Så dom tillkallade en läkare som skulle sätta EDA på mig. Under den tiden vi väntade på läkaren, spydde jag som en gris och kissade på mig och var helt förstörd. Det här var nog den värsta stunden smärtmässigt under förlossningen. Eller en av dom...
Sen kom äntligen läkaren, jag tror hon kom dit ganska fort, det kändes så i alla fall. Det enda som kändes var bedövning som stack till sen när epiduralen började verka, HERREGUD! Det var som att komma tillbaka från dom döda. Var tvungen att titta upp på vem jag spydde ner, var jag kvar i samma rum, är Cliff kvar? Haha, det var sååå skönt. Var nästan helt smärtlindrad. Jag kände fortfarande ett starkt tryck nedåt och kände av värkarna men inte ens i närheten av den katastrofala smärtan som jag precis genomlidit. Det var här någon gång, eller någon timme efter som jag faktiskt kunde somna. Jag bad Cliff att passa på att sova också och äta. Jag fick inte i mig något annat än glukosdropp som räddade min energi. Jag spydde av allt jag fick i mig, men jag var så fruktansvärt törstig och ville dricka ett hav men fick sippa vattendroppar försiktigt i omgångar. Fina Cliff som kom med glaset med sugrör och gav mig vatten. Han var sånt fantastiskt stöd under hela förlossningen. Sa till honom att han borde börja arbeta som doula haha! Alla borde få ha en Cliff med sig på sin förlossning.
Jag hade också bett Cliff filma mycket från förlossningen, men inte rätt upp i härligheten för det ville inte jag se. Inte han heller för den delen. Vi får båda två någon form av panikångest när vi tittar på filmerna och hör mina skrik och ljud, låter nästan övernaturligt och fruktansvärt plågsamt. Vi börjar bara skratta när vi tittar på dom. Och dom filmerna behåller vi för oss själva, för allas bästa.
Tycker ändå att det var så starkt att orka och våga filma när jag låg där och vred mig i smärta men så glad att vi har mycket av förlossningen på film och i bilder.
Men tillbaka till förlossningen...
Nu blev varje timme mer och mer jobbig. Epiduralen saktade ner värkarna och jag fick värkstimulerande och fick byta position ibland från rygg till att stå på alla fyra. Kändes som varje minut var en evighet. MEN efter många timmar så fick jag sätta mig på pallen och då var det dags att krysta. Jag var så fruktansvärt orkeslös och meningar som ”Cliff, jag dör”, ”Rädda mig”, ”Jag vill inte mer”, ”Det går inte”, ”Jag kan inte” upprepades otaliga gånger. Men jag har hört att när man känner sig som mest uppgiven då är det inte lång tid kvar. Min barnmorska sa då att ”det ser ut som att det kanske bara är en timme kvar”. Vilket för mig INTE kändes som någon vidare tröst. Jag ville bara dra därifrån. Skita i allt. Men... När jag äntligen fick krysta, herregud. Vart kom den här kraften från?! Jag blev som ett odjur. Det måste vara den där urkraften man bara har hört om men aldrig upplevt, förrän nu. Jag krystade och tog i för kung o fosterland. Först på pallen. Sen stå upp. Sen sitta på bollen och inte krysta. Sen på pallen igen. Och sen upp i sängen i gynposition. Jag skrek bara klocka! Jag behövde hjälp av sugklocka. Jag orkade inte mer. Dom bad mig att ta tag i mina lår och krysta, men jag orkade inte. Så dom satte sugklocka, vilket inte var så skönt. Här blev jag rädd. Nu skulle barnet ut. Nu skulle vi blir föräldrar. Hjäääälp!
Det brändes ordentligt men helt ärligt så var värkarna 1000 gånger värre än den här smärtan. Klart det gjorde ont men mer som att det brann. Den berömda ”ring of fire” har jag hört talas om, och nu fick jag äntligen känna den. Nu var det bara sekunder kvar. FLOPP! Så låg det en skrikande kladdig liten sak på mitt bröst. ”Grattis!” Cliff tittade på Casper och grät. Jag var mest förbannad. Jag ville lämna barnet och alla i rummet med mitt blod och kladdfläckiga landstingsnattlinne. Ta mitt pick och pack och åka hem. Så kände jag i ungefär 10 sekunder. Samtidigt som jag sa är det över nu? Snälla säg att det är slut. -”Ja det är över nu...” Sa personalen. Då kom tårarna. Försökte korva mig så jag kunde få titta på vem det var som hade orsakat allt det här. Och han tittade på mig och jag tittade tillbaka. Nu var han här. Här för att stanna, våran lille Casper. Välkommen till världen! Den känslan var helt obeskrivlig. Lika obeskrivlig som smärtan och hela förlossningen. Men äntligen var han här.
Och det tog ca 15 minuter och så kände jag ”Fan, jag vill göra det här igen...”
Tack till fina, underbara barnmorskorna, undersköterskorna och läkarna på Danderyds förlossning som gjorde det här till den bäst dagen i mitt/vårt liv. Ni är bäst!
  • The Baby Dance

    Nov 26, 2017

    The Baby Dance – Varför inte skaka loss i en härlig dans tillsammans med din läkare, barnmorska eller partner!?

     

    The Baby Dance

    This doctor and patient dance routine is actually happening for one amazing reason!

    Geplaatst door Vix W op donderdag 26 oktober 2017

     

  • Föda Hemma

    Nov 26, 2017

    I veckan träffade vi dessa fantastiska barnmorskor, mor och dotter, Ann och Anna i BabyzPodcast.
    Anna valde att föda tre barn hemma och ett på…

  • Långsamt framfödande

    Nov 23, 2017

    I flera av poddavsnitten på BabyzPodcast hör du oss prata om det ”långsamma framfödandet” av barnet, därför tänkte vi förklara vad vi menar.

    Det finns…

  • Sätesbjudning

    Nov 21, 2017

    Snart kommer BabyzPodcast Episode 8 och avsnittet-  FÖDA HEMMA, där vi även förklarar hur ett vändningsförsök går till. Missa inte det!

    Omkring 3% av alla…

  • Mirakelhormonet Oxytocin

    Nov 20, 2017

    Vi pratar ofta om hormonet som gör stor skillnad i kroppen, vi pratar OXYTOCIN.

    Oxytocin är ett hormon och en av kroppens allra viktigaste signalsubstanser….

  • Äta Moderkaka

    Nov 17, 2017

    När Rannveig Stefánsdóttir fick sitt första barn fick hon svår förlossningsdepression. Efter att ha läst på om placentofagi, att äta sin moderkaka i samband…

  • KärleksJA

    Nov 17, 2017

    Vi kör inte bara BabyzPodcast, idag är det även Kärlekspodden! Var det på grund av dr Karins uppmaning till fästmannen Peder i poddavsnittet med…

  • Meditera Mera

    Nov 16, 2017

    VI och ALLA vi träffar säger – FÖRBERED DIG INFÖR FÖDSELN – basta!

    När vi poddade med Angelica Lagergren i BabyzPodcast Episode 3, berättade hon…